Usch. Jag vet inte ens hur jag ska börja detta inlägget då det var något jag i aldrig hela mitt liv trodde jag skulle skriva.

 

Som jag nämnde i mitt förra inlägg somnade min farfar in tidigt på morgonen den 28 september och 15 dagar efter, den 13 oktober, somnade min farmor in. Efter 6 månaders kamp och då hennes livskamrat sedan 56 år lämnat oss orkade hon inte mer. Samtidigt det är SÅ skönt att hon inte behöver lida mer har mitt hjärta gått i 1000 bitar. På sådan kort tid lämnade två av mina viktigaste människor detta jordeliv och det gör så himla, himla, HIMLA ont i hela mig.

 

De som är mig närmast vet hur himla viktiga dessa två var för mig i mitt liv. Sedan vi föddes har de levt för oss i vår familj. Hämtat från dagis, passat mig och min bror, bakat bullar till oss, lagat mat, hjälp mig när jag mått dåligt. Detta är bara få av sakerna. Vi hade konstant kontakt via telefon flera gånger i veckan (ofta ringde farmor bara för att önska mig god natt) och jag åkte till Älvängen bara för att få krama om dom nu på slutet när det var så jobbigt som det var. Tror aldrig jag kan förklara i ord hur mycket jag såg upp till dessa två och hur himla mycket jag kommer sakna dom i resten av mitt liv. Mina bästa vänner ♥

 

Framöver kommer jag bara fokusera på att må bättre. Så ledsen och däven som jag varit denna veckan har jag nog aldrig i hela mitt liv varit. I morgon blir första dagen på jobbet och förhoppningsvis kommer det gå bra. Babysteps.