22 oktober 2017

 
 
Usch. Jag vet inte ens hur jag ska börja detta inlägget då det var något jag i aldrig hela mitt liv trodde jag skulle skriva.
 
Som jag nämnde i mitt förra inlägg somnade min farfar in tidigt på morgonen den 28 september och 15 dagar efter, den 13 oktober, somnade min farmor in. Efter 6 månaders kamp och då hennes livskamrat sedan 56 år lämnat oss orkade hon inte mer. Samtidigt det är SÅ skönt att hon inte behöver lida mer har mitt hjärta gått i 1000 bitar. På sådan kort tid lämnade två av mina viktigaste människor detta jordeliv och det gör så himla, himla, HIMLA ont i hela mig.
 
De som är mig närmast vet hur himla viktiga dessa två var för mig i mitt liv. Sedan vi föddes har de levt för oss i vår familj. Hämtat från dagis, passat mig och min bror, bakat bullar till oss, lagat mat, hjälp mig när jag mått dåligt. Detta är bara få av sakerna. Vi hade konstant kontakt via telefon flera gånger i veckan (ofta ringde farmor bara för att önska mig god natt) och jag åkte till Älvängen bara för att få krama om dom nu på slutet när det var så jobbigt som det var. Tror aldrig jag kan förklara i ord hur mycket jag såg upp till dessa två och hur himla mycket jag kommer sakna dom i resten av mitt liv. Mina bästa vänner ♥
 
Framöver kommer jag bara fokusera på att må bättre. Så ledsen och däven som jag varit denna veckan har jag nog aldrig i hela mitt liv varit. I morgon blir första dagen på jobbet och förhoppningsvis kommer det gå bra. Babysteps.
 
 

8 oktober 2017

 
 
 
Bild från när vi spaade i söndags och jag & farfar i Italien 2011
 
Hej på er! Tro det eller ej, men jag lever. Ungefär 42 dagar har gått sedan vi hördes och de senast cirka 20 dagarna har varit något av de jobbigaste i mitt liv hitills. Det började med att privata saker hände som bröt ner mig och när jag väl tog mig upp från det somnade min älskade och fantastiska farfar in förra torsdagen.
 
Personligen har jag aldrig upplevt (tack och lov) att en närstående har avlidit och nu när det blev farfar som jag varit så himla nära brast mitt hjärta. Han var dock väldigt sjuk, så det är en lättnad att han slipper lida, även om hela min kropp kan göra ont när jag tänker på att jag aldrig får krama om honom igen eller höra hans skratt. Dock har det varit HELT fantastiskt vilka underbara vänner man märker att man har när något sådant här händer. Hade aldrig klarat av denna veckan utan dem och min familj ♥
 
Nu känner jag mig dock peppad på livet igen och så himla motiverad inför denna höst. Har tröstshoppat massa nytt fint till lägenheten (försöka göra det lite personligt när man hyr möblerat i alla fall) så känns helt okej att hänga hemma mycket nu framöver då det blir kallare och kallare. Ska även börja träna igen samt bara fokusera på MIG.
 
Men förhoppningsvis kommer jag orka skriva lite mer framöver då massa roliga saker kommer hända, har saknat detta lite känner jag ändå. Vi hörs när vi hörs helt enkelt!
 
 
 

RSS 2.0