the cracks in the pavement
djupt - 2011-11-09- 21:28:30
Enda sedan jag var liten har jag varit osäker för både mitt utseende samt min personlighet och det har lett till att jag gjort många misstag i mitt liv. Jag har sagt dumma saker för jag försöker vara rolig, jag har skadat folk när jag försöker skoja till det och jag har bantat för jag trodde det skulle göra mig populärare och mer omtyckt. Det var en psykisk och fysik plåga, MEN det har gjort mig till den personen jag är idag. Jag lärde mig att jag är starkare än vad jag trodde och jag upptäckte vilka som var mina äkta vänner, dem som gjorde allt för det skulle försvinna.
Jag kommer ihåg på konfalägret i maj. De som ville fick gå upp på scenen och berätta hur de hittade vägen till Gud. Efter många tårar och funderingar beslöt jag mig för att gå upp. Jag berättade om min historia och sa för första gången rakt ut att jag haft ätstörningar, vägen till det. Det var första gången jag sagt det högt.
Jag kommer ihåg känslan av alla tårar på kinderna den kvällen och blicken i allas ögon när dem berättade sin historia. Alla har ett bagage med sig, men man ska inte låta det definera vem man är, man ska gå vidare.
Sedan när jag gått ner 8-10 kg och klä mig snyggare så insåg jag att det inte är det som gör en ''populär'' och omtyckt. Det är hur man lever sitt liv, hur man är mot andra och hur man är mot sig själv. Ät det DU vill, säg det DU vill och älska dig själv för just den DU är. Du är speciell och är här på jorden för en anledning, så sluta med all denna hets att vara perfekt, för det finns inget som är perfekt.
Jag mår mycket bättre nu tack vare mina vänner och familj. Det gjorde mig starkare och jag kan lätt säga att det som inte dödar en, gör en starkare.
TEXT OCH TANKE
djupt - 2011-10-16- 12:01:56Detta citat fick mig att stanna upp när jag läste det, jag fick ont i hjärtat. Vi hade ungefär 5 minuter kvar av läsningen men jag kunde inte fortsätta läsa, jag fastnade på den meningen.
Alla barn i världen är inte lika lyckligt lottade som dig och mig. För oss är det som att andas när vi vaknar på vår födelsedag av våra käraste som sjunger den hederliga ’’Ja må han leva’’ och ger oss presenter för vi överlevt ännu ett år på planeten. I paketen ligger en ny dyr mobil, pengar till körkortskursen, presentkort till bio eller någon favoritaffär och kanske ett album av Bruno Mars.
Då undrar jag bara, varför är det så att man bara förväntar sig att få detta i födelsedagspresent och med ganska stor säkerhet blir sur när man inte får det man vill?
Jag ska faktiskt erkänna att jag allt blivit sur på mina föräldrar när jag inte fått det jag önskat mig, men direkt efter skäms jag. Jag har fått väldigt mycket i mitt liv, jag är lyckat lottad och det vet jag mycket väl. Varje dag får jag mat på bordet, sitta framför min dyra Apple-dator, få gå gratis i skolan och varje år få presenter på min födelsedag. Men sedan finns det de som inte alls har det lika bra som mig och då tänker jag på dem i Afrika. De får inte mat varje dag och då de väl får det har de tjänat pengarna själva genom hårt arbete för liten lön och det är inga stora portioner dem får ändå fast de slitit tusen gånger mer än mig. För mig känns det som en hemsk fantasivärld som mina föräldrar hittat på för att skrämma mig, men det finns där ute i världen och det är så sjukt annorlunda är vad som händer runt omkring oss, runt om här i Sverige.
Det jag menar är att jag tycker alla borde uppskatta de små och stora ting vi har i livet, de får inte många i Afrika uppleva. Som att känna mättnad en vecka i rad och att kunna lägga sig i soffan framför tv:n och slappna av, det som är naturligt för oss, det vi förväntar oss av vardagen.
Jag antyder inte att vi borde gå runt och vara deprimerade för barnen i Afrika, men om man vill känna att man hjälpt till kan man alltid donera sin extra växel i bössorna vid Ica när man handlat eller ge 100 kronor i månaden via Röda Korset, för varje mynt gör skillnad. Det hjälper deras vardag enormt mycket och du får en god gärning på samvetet.