Det här med sorg

Har stirrat ett tag på denna tomma rad. Hur ska man ens börja förklara något som man knappt kan förstå själv.
 
Som de flesta vet, speciellt de i min närhet, förlorade jag två personer i höstas som stod mig väldigt nära med väldigt kort mellanrum. Farfar somnade in den 28 september och farmor 15 dagar efter den 13 oktober. På fredag är det ett halvår sedan mitt liv fylldes med ett tomrum som nog aldrig igen kommer kunna fyllas ordentligt.
 
Hur har detta halvåret varit? Det har varit en jävla bergochdalbana rent ut sagt. Jag var innerst inne beredd på detta. Jag visste att de båda var sjuka och att vi inte hade lång tid kvar ihop. Jag var där minst en gång i veckan, ringde de båda nästan varje dag men ändå när man väl stod där så slog det en som en jävla käftsmäll jag hade mig så svårt att resa mig ifrån.
 
Ni förstår, farmor och farfar var en del av mig och har varit sedan födseln. Så fort vi behövde skjuts, så fort vi var sugen på farmors pannkakor, så fort vi bara behövde någon att prata med så var de alltid där. Speciellt jag och farmor hade ett speciellt band. Jag kan inte sätta fingret på vad det var, men så fort jag och hon var i samma rum så fylldes hela mitt hjärta och kropp med en sorts värme. Att få krama om henne och lägga min haka på hennes huvud var en av de bästa sakerna jag visste, när telefonen lös upp på kvällen med hennes namn bara för att få ett god natt innan jag skulle sova. När jag var liten och hon kämpade runt med mig på ryggen och sjöng ''din-din-doo, din-din-doo'' är fortfarande sånna kära minnen jag bär med mig och kommer bära med mig resten av livet. Hon såg alltid igenom mig när jag sa att jag mådde bra fast jag inte gjorde det och fick mig att prata om det fast jag inte ville. Hon kände mig ut och innantill. Hon var en av mina bästa vänner. Att förlora henne och farfar är något jag varit livrädd för sedan jag insåg att en dag den dagen kommer att komma.
 
 
 
Vissa dagar är sorgen en fin sak. Det får mig att fyllas med värme och glädje för alla minnen vi fick ihop. Jag kan prata i evigheter om stugan i Värmland varje sommar, varje gång man kom över på middagar och de båda försökte få mig att smaka på palt (förlåt för jag aldrig gjorde detta), när vi var i Italien med hela familjen, när vi åkte ut med husbilen, fiskestunderna med farfar på sjön när jag absolut inte skulle sätta på maskarna på kroken (förlåt igen, men jag klarade i alla fall att ta av fisken från kroken).
 
Men vissa dagar slår det till en som en käftsmäll och jag känner mig så himla liten, ensam och ynklig. Idag kollade jag, som varje dag, på en bild jag har bredvid min säng på mig, Adam, farmor och farfar sittandes på vår gamla altan skrattandes och det kändes som någon slog mig rakt i hjärtat. Hur jag saknar deras skratt, deras kramar och deras värme. Än idag kan jag fortfarande komma på mig själv letandes efter deras kontakt i min telefon för att ringa på FaceTime och berätta om hur min dag har varit samt få höra hur deras dag varit. Min farmor och farfar var något alldeles extra och att jag fick spendera 20 år av mitt liv med de är något jag alltid kommer vara tacksam för, även om jag vill skrika och gråta åt världen för vi inte fick fler år tillsammans. 
 
 
Jag hoppas i alla fall att de hade varit så himla stolta över mig just nu. Jag bara nämnde lite smått om Barcelona i höstas och de båda lös upp av tanken på att jag skulle ge mig ut på äventyr någonstans då de vet att jag alltid velat detta. Ni kan kalla mig löjlig, vad ni vill, men innerst inne hoppas jag de sitter där uppe på något moln, lyssnar på Elvis och Sven-Ingvars med Andrea och Benny bredvid sig samtidigt de kollar ner och håller ett extra öga på mig. Jag hoppas i alla fall de är stolta över mig, för jag är så stolt att vara deras barnbarn. Kommer älska er för evigt och ni kommer alltid saknas mig.
 
''Love me tender,
Love me long,
Take me to your heart.
For it's there that I belong,
And we'll never part.''
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0