Ett urdrag från dagboken den 19 december

 
Denna låten. Den ger mig verkligen alltid tårar i ögonen. Varje ord sätter sig rakt i hjärtat. Kommer ihåg när jag stog där på Ullevis golv och bokstavligen grät till denna låt. Alla minnen spelades upp som en film framför ögonen, en film om varje tår jag fällt, varje tår mina kompisar har fällt och så många gånger vi har lagt armarna runt varandras axlar och sagt att allt blir okej tillslut. För det är väl så livet går till? Man har sina nedgångar, men lyckas alltid ta sig upp igen. Samtidigt känner man sig så maktlös just i stunden. Sin vän sitter och gråter hjärtat ur sig framför en och man kan inte göra något åt det. Man får bara sitta där och lyssna, försöka ge råd imellan tårarna. Båda två sitter och konstanterar hur orättvist livet kan vara. Hur vi bara vill packa väskorna och dra så långt härifrån som vi kan, men hur mycket det är som håller oss fast. Att vi bryr oss så himla mycket vad folk tycker oss, fast de inte kommer spela någon roll om 10 år.
 
Tonåren är verkligen ett helvete. Vi går igenom så mycket stress och pretestationångest, vänskapsproblem, hjärtekross och en hel del annat. Jag tror att det som håller oss uppe på fötterna fortfarande, är hoppet om att livet snart blir bättre. Livet efter tonåren. Att vi får en egen lägenhet någon annanstans, träffar våran egen prins/prinsessa som vi kan somna och vakna bredvid varje dag, har ett jobb vi älskar och verkligen njuta av livet med de vännerna som hållt sig kvar genom eld. Men frågan är om vi kommer orka fram tills dess.
 
''Vid protesfabrikens stängsel
La du din hand på min axel
Och sa att livet var något enkelt
Men jag kunde inte hålla med dig.''


Tidigare inlägg
RSS 2.0