the cracks in the pavement

I skolan fick vi en uppgift av våran bildlärare att ta ett självporträtt som visar hur vi vill att världen ska se en och beskriva det i ca. 5 meningar. De bilderna här uppe är mitt resultat.
"Jag vill att världen ska se mig för den jag är. Under all yta, under alla dumma misstag. "
Enda sedan jag var liten har jag varit osäker för både mitt utseende samt min personlighet och det har lett till att jag gjort många misstag i mitt liv. Jag har sagt dumma saker för jag försöker vara rolig, jag har skadat folk när jag försöker skoja till det och jag har bantat för jag trodde det skulle göra mig populärare och mer omtyckt. Det var en psykisk och fysik plåga, MEN det har gjort mig till den personen jag är idag. Jag lärde mig att jag är starkare än vad jag trodde och jag upptäckte vilka som var mina äkta vänner, dem som gjorde allt för det skulle försvinna.
Jag kommer ihåg på konfalägret i maj. De som ville fick gå upp på scenen och berätta hur de hittade vägen till Gud. Efter många tårar och funderingar beslöt jag mig för att gå upp. Jag berättade om min historia och sa för första gången rakt ut att jag haft ätstörningar, vägen till det. Det var första gången jag sagt det högt.
Jag kommer ihåg känslan av alla tårar på kinderna den kvällen och blicken i allas ögon när dem berättade sin historia. Alla har ett bagage med sig, men man ska inte låta det definera vem man är, man ska gå vidare.
Sedan när jag gått ner 8-10 kg och klä mig snyggare så insåg jag att det inte är det som gör en ''populär'' och omtyckt. Det är hur man lever sitt liv, hur man är mot andra och hur man är mot sig själv. Ät det DU vill, säg det DU vill och älska dig själv för just den DU är. Du är speciell och är här på jorden för en anledning, så sluta med all denna hets att vara perfekt, för det finns inget som är perfekt.
Jag mår mycket bättre nu tack vare mina vänner och familj. Det gjorde mig starkare och jag kan lätt säga att det som inte dödar en, gör en starkare.