Minnen. Antingen kan de göra så man lyser upp i ett leende eller känna tårarna klämma sig fram bakom ögonen. För mig just nu, är det ett litet mellanting.

 

Jag har så fina minnen, så himla fina minnen. Dem får mig att le och ibland rysa längs ryggraden. Men tillslut slår det mig - det var hur det var förr. Inte hur det är nu. Inte mycket är sig likt just nu. Inte alls i närheten om man jämför hur bra jag hade det från mars-juni. Under junimånad, föll nästan varje liten pusselbit en för en. Jag har stått för en stor pusselbit och jag hade gjort allt för att plocka upp den igen och sätta den på rätt plats, men det är inte mitt val. För det var jag som lät den falla. 

 

Men alla pusselbitar var inte mitt fel. Jag fick stå där och låta de kastas rakt i ansiktet på mig, utan att säga ett knyst. För varför ska jag säga någonting? Varför ska jag säga vad jag tycker så den andra tar illa upp, även om det är sanningen och det gör ont innerst inne i mig? Jag är inte den som står där och väntar.

Ta mig för den jag är, ta mig och bevara mig här och nu. För jag är inte värd detta.

 

Men är det nu man ska skylla sig själv? Är det nu tiden ska läka alla sår eller vad är grejen egentligen?